Helena Yli-Koskis Blog

 
September 3, 2014

Upplevelser från Augusti retreat

No Comments
 

-Jag ser fram emot årets retreat, säger jag i bilen på väg till Sala.
-Farligt, säger Joakim som kör bilen.
Jag skrattar och förstår vad han menar, förklarar:
-Jag har inte en förväntan om att något speciellt ska hända och därför kan jag inte bli besviken. Jag ser fram emot att möta mig själv i tystnaden detta år och se hur det är. Även om jag behöver gå igenom skärselden konstaterar jag, så är det helt fint. Jag är nyfiken på vad jag ska möta och hur det kommer att vara i relation till förra årets upplevelser i den retreat som jag var med om då.

Hur många gånger i livet har jag inte haft höga förväntningar och mött besvikelsen, nederlaget när de inte infriat sig. Hopp och rädsla går hand i hand, tänk om……tänk om det inte blir lika bra som förra året…..tänk om det inte händer någonting……tänk om jag inte har utvecklats…… Dessa röster känner jag allt för väl……jag, mig, min upplevelse…..det är annorlunda nu konstaterar jag, dessa röster betyder inte så mycket längre.

Pendes lugna, varma röst guidar vänligt:

Tillbaka till kroppen.
Skiftar uppmärksamheten från att vara i huvudet till att vara i kroppen, en kärleksfull närvaro i kroppen, bli medveten om kroppsställningen, bli medveten om andningen, återvända till andningen. Att bli inspirerad av Buddha, att sitta som Buddha med mjuk framsida, mjukt hjärta, mjuk mage och stark rygg som stödjer mig. Att leka med och vara nyfiken på kroppsställningen, jag har rätt att vara här. Det här är min plats, mitt utrymme. Jag tänker stanna här med det som pågår, ögonblick för ögonblick, med så mycket kärlek som är möjligt, med vad som än kommer. Vara kärleksfullt medveten med tröttheten, smärtan, rastlösheten, hur känns det här i kroppen, vad händer i kroppen? Det är det första steget i Mindfulness, att föra uppmärksamheten tillbaka till kroppen.
Ibland kommer du att upptäcka att du fastnar i den smärtsamma berättelsen som kanske pågår i ditt liv just nu, i arbetet eller i en relation. Att fråga mig själv, hur känns det här i kroppen?
Att lägga handen på hjärtat eller magen, med kärlek och ömhet, att återvända till sinnena, betona sinnesupplevelsen just nu. Vi försöker inte bli av med något, det finns tillräckligt mycket rymd för allt, det handlar om att betona och det vi vill betona framför allt i början av retreaten är sensationerna i kroppen och sinnena. Betona verkligheten genom kroppen och sinnena. En hjälp kan vara att betona tacksamhet, nyfikenhet, uppskatta rikedomen i livet. Det vi lätt går miste om genom att ta det för givet, andningen, hörseln, synen, känslan. Rikedomen i att känna, även smärtan och sensationerna i smärtan. Låt oss leka med det….. leka meditation.

Jag sitter med det som är, jag upptäcker att jag inte har något problem med det som dyker upp, varken i meditationerna eller i den fria tiden. Första natten drömmer jag om Findlandsbåtar och hundar som skäller, ytliga triviala drömmar. Jag ler åt mig själv när jag vaknar, det gör ingenting. Jag har hosta och rosslar på nätterna, det gör ingenting. Jag har ont i kroppen av allt sittande på meditationspallen, det spelar ingen roll, stillheten, friden genomsyrar varje stund. Ibland kommer den själsliga smärtan upp, den jag tidigare upplevde som det värsta och svarade an på med rädsla och motstånd.
Nu är den välkommet, ingen dramatik, jag omfamnar smärtan, älskling jag är här för mig.
Det är så här livet lever mig i detta ögonblick.
Ibland gör jag The Work, möter berättelsen i sinnet och ser hur den löser upp sig.

Andra dagen frågar Pende, hur många som kämpar med smärta i kroppen och/ eller i känslorna?
Jag har ont i kroppen, smärtsamma känslor kommer och går men jag kämpar inte med det. Jag räcker inte upp handen för jag upptäcker att inom mig finns ingen kamp.

Senare frågar Pende mig i gruppen vad som har hänt för jag utstrålar så mycket frid i år jämfört med förra årets retreat som var mycket mer dramatisk. Förra året var både himmel och helvete för mig. Nu är det jämnmod, lugn och inget särskilt, och inget särskilt som är alldeles särskilt särskilt.
Jag berättar att jag upptäcker att det finns ingen kamp inombords, inte mycket reaktivitet, det är lugnt även i stormarna.

Under två dagar är röklukten stark ifrån skogsbranden som pågår i närheten av Sala, det är jobbigt, speciellt med min hosta.
Jag börjar undra om det är nyttigt för mina redan påfrestade luftvägar att vara där. Vi mediterar och jag tänker på farfar under kriget i Finland, han hade inget val trots sin svåra astma. Jag tänker på de krig och konflikter som pågår i världen just nu och på alla människor som lider. Jag tänker på läkare utan gränser som reser till farliga platser för att hjälpa till. Livet lever mig nu och mitt liv tar slut när det är tid för det, jag kan inte kontrollera livet. Friden sänker sig igen inombords och vinden vänder under eftermiddagen.

Vi badar i Dalälven varje dag, jag ligger på rygg och flyter med strömmen, buren av vattnet. Mitt efternamn Yli-Koski betyder ovanför forsen där farfars hus låg i Finland, badplatsen ligger också vid forsen och nuets upplevelse blandar sig med barndomens minnen.
En eftermiddag när det är disigt kommer en rovfågel och svävar länge ovanför mig där jag ligger på rygg. Sedan försvinner den in i diset, upplöser sig i drömmen, den dröm som vi lever här på jorden……ett ögonblick i evigheten.

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>